Publicitet är inte alltid toppen

Att all publicitet är god publicitet, är en seglivad myt. Men den stämmer knappast. Varför skulle i så fall flygbolag måla över sin egen logga på flygplansvraket när ett plan kraschat? Viss publicitet skadar. Ett faktum som inte sällan gäller Svenska kyrkan. I takt med att allt fler har allt färre egna relationer med kyrkans tro och liv blir de kontakter man har med kyrkan genom medier mer avgörande.

I fredagens (3/3) SVT-satir Svenska nyheter häcklades Svenska kyrkan utifrån två spår: inkluderingsivern och vänstervridningen. Båda dessa tendenser kan ha sina naturliga platser i en kyrka. Om man med inkludering menar att alla är välkomna och med vänstervridning avser socialt engagemang för den utsatte. På samma sätt är det enkelt att se hur dessa båda trender kan kantra. Som när inkludering övergår i någon form av extremism som därmed blir innehållslös. Eller när socialt engagemang förskjuts till att bli politiska partsinlagor.

Ingen säger att det är enkelt att se exakt var gränserna går. Men ingen kan heller hävda att Svenska kyrkan klarat balansgången särskilt galant under senare år. Tacksamt läge för satir med andra ord.

Satir förlöjligar på ett ”elegant och träffande sätt”, enligt Wikipedia. Och det får man nog ge Svenska nyheter. Oberoende om man uppfattade inslaget som roligt eller inte, var det elegant i betydelsen välresearchat, och träffande såtillvida att många kände igen sin egen bild av kyrkan.

I reaktionerna på inslaget finns två förväntade diken. Å ena sidan de som går i mål när deras bild av Svenska kyrkan bekräftas. Dessutom i SVT. Och till och med på en fredag. Inslaget är sant och gäller kyrkan överallt. För dessa övergår Svenska nyheter från att vara satir till att bli dokumentär.

Å andra sidan finns de för vilka inga problem existerar. Kritiken av kyrkan är inte ny, den är inte sann och den framförs av illvilliga människor helt utan egen relation till kyrkan. För denna grupp reduceras satiren till att bli konspiration och påhitt. Men också denna grupp kunde glädjas åt att Svenska kyrkan fick så mycket mediatid. Dessutom i SVT. Och till och med på en fredag.

Och däremellan står andra. Det stora flertalet, tror jag. Som vet att kyrkan är så mycket mer än det som togs upp i inslaget. Men som också är smärtsamt medvetna om de bitar av sanning som ryms i satiren. Och som önskar att man hade en färgburk och en roller och kunde måla över loggan. För all publicitet är inte toppen.