Bönen & Vi del 2: Bönen bär laget runt

Ett litet rum innanför kyrksalen. Knappt tio människor i en ring. Varje vecka har de kommit hit. År efter år.

– Gud, jag ber för de tilltufsade människorna i min stadsdel, säger en man.

Gruppen vilar i tystnad. Efter en stund bryts den:

– Vi ber för Trumpadministrationen. Gud, skänk dem besinning så att inget förhastat sker.

Det är dagen innan Donald Trump meddelar att USA drar sig ur klimatavtalet. Miljoner mediekonsumenter jorden runt förstår vartåt det lutar. Att en handfull anonyma bedjare i Nyköping skulle ha någon som helst inverkan på vad som sker i Washington ter sig befängt.

Men i just den här stunden och i just det här rummet känns det som den rimligaste sak i världen. Inte för att atmosfären är naiv. Utan för att för den som ber är inget ämne för stort och inget ämne för litet för att läggas fram inför Gud.

– Bönen handlar bland mycket annat om att få vara öppen med det som är viktigt, säger en av de närvarande.

Oppebykyrkan tillhör Nyköpings församling. Den byggdes från början av EFS. Sedan 1982 är det en samarbetskyrka och fungerar i dag i praktiken som vilken distriktskyrka som helst.

Förbönsgruppen är ett så kallat bärarlag. En term vanlig i låg- och frikyrkliga sammanhang. Den har funnits i ett tiotal år, en gång bildad av missionärerna Nils-Olof och Gunnel Hylander som tog med sig modellen från sina år i Etiopien. De är båda fortfarande med i gruppen, som i dag utgörs av en kärntrupp deltagare som känner varandra väl.

Denna torsdag droppar de in i maklig takt. Några stolar ställs fram; det lilla rummets soffor räcker inte åt alla. När klockan slår fem skärps koncentrationen. En rapport från senaste nytt på församlingsfronten levereras. Vad har hänt, vad ligger framför och vad vill vi be om i dag?

Händer knäpps, ögon sluts. Det blir en dryg halvtimmes bön. Tonen är nära och trygg.

Man ber för scoutgruppen och konfirmanderna. Man ber för ett personalärende och för en anhörig som har cancer. Man ber att världssamfundet ska hjälpa de svältdrabbade i Jemen och att Assads bombningar av civilbefolkningen snart ska vara historia.

Bönestunden avslutas med enkel sång.

Lars-Olof Holmberg har varit med i bärarlaget från start. Han är ordförande i EFS-församlingen, sitter med i Oppebykyrkans personalgrupp, och är på så sätt uppdaterad i kyrkans inre liv och vet vad som kan lyftas fram i bön. Men någon formell ledare är han inte. Alla kommer som de är.

– Prägeln på våra stunder är intim. Det kan bli väldigt personligt. Ibland tar man upp djupa problem. Men vi har ett uttalat kontrakt: Det som sägs här stannar här.

Samtidigt är de måna om att det inte ska vara slutet. Vem som helst är välkommen.

– Formen är fri, man kan be tyst eller högt. Vi kallar det ”samtalsbön”. Det innebär att var och en ber rätt kortfattat och att andra fortsätter att be i samma ämne. Man går runt i gruppen.

Den gemensamma bönens ställning har förändrats genom åren, säger han.

– Länge kändes det som den minskade i betydelse. Men på senare år har den fått en renässans. Jag ser bara i vår församling, hur man nu rätt ofta i samband med sammanträden eller annat inleder med att säga ”Låt oss stilla oss en stund i bön”.

Det var inte självklart för tio år sedan.

– Jag tror den ökade bönefrekvensen bottnar i att en saknad har väckts. Livet är så pressat i dag. Folk är upptagna. Vi behöver bönen för att vi ska orka, om det så bara handlar om att få samla sig en stund.

Även hans egen syn på bönen har förskjutits. Som ung var han otålig och ville ha konkreta svar inför det begynnande vuxenlivets alla livsval: partner, yrke …

Visst har saker fallit på plats på ett sätt som man skulle kunna tolka som Guds ledning. Men i dag är definitionen vidare. Bön handlar om att få överlämna.

Som många i hans ålder har Lars-Olof ett antal vänner som är sjuka.

– Nog kan jag be att Gud ska gripa in. Men jag ser också att det viktiga är att Gud bär genom lidandet.

Hans eget starkaste böneminne rör just den gemensamma bönen, även om kretsen var liten.

– Det var bönen vid min mammas dödsbädd, sista dagen hon levde. Jag och min syster var hos henne. Mamma hade riktigt ont. Vi bad tillsammans i tacksägelse och överlåtelse. Det var väldigt starkt, mamma var trygg inför döden.

Vad har du att säga till den som aldrig bett i grupp?

– Kom och var med! Det är inget krav att alla måste be högt. Alla ber inte högt hos oss heller, det kan bli långa perioder av tystnad och kontemplation. Man måste inte kunna formulera sig fint, det är inte bara utbildade teologer som får be högt.

I Oppebykyrkan har sången klingat ut. Ett fönster slås upp; det har blivit kvavt i rummet. Stegen styrs mot kaffebordet i församlingssalen.

Gruppens yngste deltagare är Magnus Karlsson. Han har just fyllt femtio år. Han kommer hit för att det är skönt att få be tillsammans med andra.

– Men blir buren i gruppen, jag känner att jag får stöd. Och så är det skönt med den enkla bönen, här behöver man inte prestera.