Tondövt att utreda utan att lyssna till studenterna

De senaste tre åren har jag alltid haft minst en kompis som studerar heltid på ­Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Baserat på åratal av hörsägen och skvaller kan jag därför risa och rosa det mesta: lärarna, litteraturen, den höga ljudnivån, de många examinationerna – ja, till och med kaffelistan. SKUI väcker känslor. De blivande prästerna förväntar sig, med rätta, mycket av det sista obligatoriska skolåret.

När Björn Vikström i höstas presenterade sin utredning av Svenska kyrkans utbildningsinstitut valde Kyrkans Tidning att framför allt lyfta fram förslaget att slopa pastorsadjunktsåret. Ett medialt smart drag: förslaget är konkret och tydligt och reaktionerna lät inte vänta på sig. Bara på Facebook har artikeln samlat 48 kommentarer.

Debatt är bra, men många verkar ha glömt bort det som borde ha varit utredningens huvudfokus. Pastorsadjunkts­året är en fråga som rör samarbetet mellan prästutbildningen och stiften, något som tidigare tillägnats en egen utredning.

Bakgrunden till den utredning som Vikström gjort på uppdrag av kyrkostyrelsen är i stället det missnöje som präststudenter uttryckt under senare år. Direktivet till utredningen avslöjar inte vad kritiken handlar om, men vi vet att den är utbredd. För drygt två år sedan kom en utvärdering som visade att över en tredjedel av dem som gick slutåret mellan 2014 och 2019 inte tycker att det förberedde dem för tjänst­göring i tillräckligt hög grad.

Under senare år har kritiken varit av annan karaktär och framför allt handlat om diskussionsklimatet på skolan. ­Kyrkans Tidning har publicerat debattartiklar med ärenden som att det på SKUI råder en ”osund kultur”, ”teologisk åsiktskorridor” och med uppgifter om att studenter blivit anmälda till sitt stifts biskop baserat på vad de sagt i klassrummet, trots utlovad seminariesekretess.

I klassrummet på SKUI sitter allt från tidigare pingstvänner och hantverkare som sadlat om sent i yrkeslivet till unga kvinnor som gärna kallar Gud för trans och lika unga män som grubblat över om prästämbetet faktiskt kan innehas av kvinnor. Det säger sig självt att SKUI är en utmanande miljö för den som har bestämda uppfattningar om Gud och världen. Min känsla är dock att det är en relativt liten grupp som delar den beckmörka bild som debattörerna målat upp.

Men varför sitta och gissa när präst­utbildningen nyligen satts under lupp? Även om prästutbildningen är mer än de delar som är förlagda på SKUI, så har merparten av kritiken riktats mot just utbildningsinstitutet. Utredningen hade varit en ypperlig chans att på ett grundligt sätt kartlägga vad som kan göras bättre för präststudenternas vardag och inte bara utreda den formella utformningen av utbildningen. Förståelsen av kritiken mot prästutbildningen är inte komplett utan båda delar.

Något avgörande går förlorat när utredningen till större delen för teoretiska resonemang om sådant som vad ”pastoral­teologi” och ”prästidentitet” innebär. Efter att både ha följt med i debatten och läst utredningen upplever jag inte mycket till släktskap däremellan. Till Vikströms ­försvar borde beställaren, ­kyrkostyrelsen, ha utformat ett tydligare direktiv för utredningen. Men Vikström gör ett stort misstag när han samlar in material till ­utredningen.

De 40 personer som Vikström intervjuat är biskopsmötet, rektor och lärare vid SKUI, lärare och studievägledare från teologiska lärosäten, stiftsadjunkter, forskare, utbildningsansvariga vid kyrkokansliet, kyrkoherdar samt präster som redan utexaminerats. Visst tidigare empiriskt material från studenter har beaktats.

Vikström kallar sina intervjuobjekt ”representanter för olika nyckelkategorier”, men kastar de facto bort en viktig nyckel när han inte talar med de mest berörda – studenterna som finns på skolan i detta nu. Det är till exempel omöjligt att få en särskilt tydlig bild av det kritiserade klimatet i klassrummet genom att tala med de ­lärare som själva står där och undervisar.

Det finns inga genvägar till att förstå ett sammanhang. Ett fält förstås bäst genom intervjuer med de människor som ­känner det bäst. Och kulturen på en skola är, hur nedärvd den än sägs vara, en färskvara som byter skepnad så fort en årskurs tar examen. Därför besitter studenterna en kunskap som mångåriga lärare, studievägledare och biskopar aldrig kan påstå sig äga.

Fanny Willman,
teolog och deltagare 
Svenska kyrkans skribentskola

REPLIK från Björn Vikström.